aldeles ensam sörfärdigat det vackra altaret i ert kapell? — Men, Steven, ni gör likvål inga porträtter. — Inga portråtter? Jo det år just en vacker råd och blå smörja, som herrarna af penseln behaga kalla ett portrått! Om ni endast far med handen deröfver, så år det ingenting annat ån ett uselt blåndverk. Men se på en huggen bild! Det år natur, ni kan se och kånna på hvarje särskild del ... Ser ni, ni vet att jag en gång formade Cläkäs hufvud i ler, ty jag åmnade begagna det såsom modell till engeln på ert altare. Låt mig utföra hennes bild i tråd! — I tråd! i tråd! ropade flickorna föraktligt. — Ja, i tråd, inföll måster Steven, ni skrattar deråt; men, mina kåra barn, hvar har ni då edra sinnen? Hon hette ju också TrädClara? Och Tråd-Clara af tråd ... år inte det klart det? Denna ordlek förskaffade bildhuggaren segern. Man uppdrog åt honom att utföra Claras bild i tråd, och priset för detta arbete blef bestämdt.