2— ——— — — —— Mäster Steven utbrast i ett gapskratt och svarade: — Ja, ja, det år möjligt... — Ser ni det! ropade långa Mia triumferande: — Ja, fortfor den gamla bildhuggaren skåmtande, det år lika måjligt som att jag i afton kommer att smörja kräset med en kapun, som just nu stickes på spettet i storsulianens kåk! Långa Mia, skynda dig och sått en ny krage på min kappa — . det år visserligen sannt att jag i hela mitt lif aldrig varit rik nog att skaffa mig någon kappa; men det går ju ingenting till saken, eller huru, lilla Mia! Till stor sörargelse för långa Mia, uppgåfvo alla de andra flickorna ett skallande skratt, så att hon full af blygsel och förargelse rusade bort. — Ser ni nu, ropade Trees till sina kamrater; ser ni nu, att det icke år möjligt? vi ha gjort oss besvår med att samla penningar, för att låta måla ett portrått; och nu finns ingen konstnår, som sett Clara! — Nå, nå, hvad år det du såger? frågade måster Steven; ingen konstnår, som sett Clara? — för hvad anser ni då mig? jag, som