mot författaren, eller konstnärenetc., och vertom, om recensionen år fördelaktig. Detta ligger i en småagtig benägenhet hos nenniskan att bedöma allt efter enskilda moiver. Detta bår sig också och vinner till viss zrad gehör, när det gåller samtidiga personer, ramför allt om dessa personer befinna sig på samma ort; svårare faller Sig en sådan fantasilek, om det gåller personer, som tillhört en aslägsen forntid, eller lefva i långt aflågsna lånder. Så har man lått att göra det troligt för dem, med hvilka man råkar i samspråk, att en recensent, som fåller ett mindre gynnande omdåme om en artist, som vistas i samma stad, på ett eller annat sått råkat med denne i ovånskap, och att detta haft inslytande på recensionen; om detta omdöme år råttvist eller ordttvist, derdfver gör man sig ej möda att reflektera. , Men hur skall man då bära sig åt, om samme recensent tillåter sig att såga om Horatus t. ex, att han stundom år alltför lasciy, eller om virgilius, att han hår och der år långtrådig, eller Homer, att han då och då beskrifver sina hjeltars sår med alltför mycken vidlyftighet? Hår år det vål svårt att göra några enskilta motiver sannolika. Eller om en kritiker såger, att Scribe t. ex. har en slipprig moral, att Töpsers qvickhet icke år rått naturlig o. s. v.? Hvar der med någon sannolikhet taga de enskilta motiverna ifrån? Och likvål torde dessa i allmånhet rått så vål reda sig ifrån kritikens tribunal, som en hr Elffors, eller Weselius, eller Oscar Andersson! Hvad skall icke Horatius der i Olympen afundas hr Elslorss, eller Virgilius hr Weselius, eller Homår hr Oscar Andersson deras lycka att vara fridlysta för alla, åfven de lindrigaste, anmärkningar! Skall icke Homer, når han en gång tråssar hr Oscar Andersson i odådlighetens tempel, såga: huru mycket — lyckligare var icke du, min kåra broder Oscar Andersson, emot mig, då jag vandrade der på jorden? Du vet att jag — jaså, du vet det inte! nå vål, jag vill beråtta dig det — du vet att jag med min lyra blef fördrifven från sju ståder, den ena efter den andra, att jag, medan jag vandrade der nere på jorden, icke hade någon varaktig stad, att jag dog som jag lefvat: fattig, förföljd! Visserligen år det sannt, att efter min dåd öfver sju ståder tvistade om hvem som sett mig födas; men hvad hade jag för nytta derutaf, det kan du vål finna, min kåra Oscar AnderssoneAtt icke allt, om man vill vara råttvis, kan berömmas, kommer sig helt enkelt derutaf, att ingenting på jorden år fullkomligt. Och det år lika oförlåtligt att undertrycka ett klander, som ett beröm, om detta år ogrundadt. Bevakar man konstens intresse — och det bör gå framom konstndrernas — så måste man hafva ögonen öppna, så vål för det ena som det andra. Och nu en gyllene regel för bedömandet af recensioner, som lindrar för mycket bufvudbry, om den söljes. Den består i två frågor, som man göre sig sjelf: 1:o år denna recension grundad på sakkännedom ? 2:o år den råttvis? Blifva dessa frågor besvarade med ja, så kan man gerna låta bli att bekymra sig om resten. WwWWOOOOOOAAA ——