Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1852, sida 1

bortjaga en slugsvärm; nog, nog! tig för Guds skull, eljest får jag svindel och faller ned från stegen. Vill ni då se den stackars Steven bryta armar och ben af sig? Sluta då, sluta! Trees, som skrek hågre, och gållare ån alla de andra, behåll nu som vanligt sista ordet: — Nå, låt mig förklara saken, ropade hon, sedan må ni skrika båst ni behagar. — Du år största skrikhalsen af oss allesammans, mumlade långa Mia, osh dorfår år det ingen lått sak att alltid få rått emot dig. Tala nu åtminstone sanning, om det år dig möjligt! — hör, måster Steven, sade Trees, våndande sig till bildhuggaren, vi hafva af herrar föreståndare erhållit tillåtelse att oss emellan hvarje vecka göra en penning-insamling, för att af dessa penningar låta måla Clara-bildens eller, som hon också kallades, Tråd-Claras portrått. Clara har nu rest till Spanien och aldrig har någon målare sett henne. Långa Mia påstår att en målare aldeles icke behöfver se en person, för att kunna måla dess porträtt? Är det sannt det?