Styckegods. Besynnerliga nåringsmedel för djur. Man erinrar sig måhända för några mänader tillbaka hafva låst i någon tidning, att en orm i zoologiska trådgården i Londun uppslukat ett stycke ylletyg, i stället för ett par kaniner, som bjödos honom. Denna besynnerliga appetit står icke ensam i djurens historia. — En Engelsman berättar i en engelsk tidning om en stor hund i hans söräåldrars hus: Det var ett stort, svart och fult djur och utmärkte sig säväl för sin förmåga att fasta, som sör sin appetit, hvilken senare verkligen kunde kallas kolossal. Allt möjligt afskråde höll han till godo, men yllessker tycktes åga en sårdeles retelse för hans gom. En gång hade några barn låtit en yllevante nedfal!a från ett fönster, under det att hunden sprang omkring nere på gården. Vanten försvann snart i hundens gap. En klådesmössa utan skärm, af förseelse qvarglömd af ågaren några dagar derefter på samma stålle, hade samma öde. Vid ett annat tillsälle utgjorde ett stort gråpappersark en läcker måltid för samma hund. Men hans måsterstycke var dock följande: En afton satt hushållerskan vid urasan i köket, sysselsatt med att laga några wåttade klådespersedlar. På hennes knä låg ett temmeligen stort stycke slanell, hvari en mänga stoppvålar blifvit instuckna. Plötsligt inkom hunden genom dörren och hade icke sörr varseblifvit det lockande slanellsstycket, förrån han störtade fram och slukade det jämnte nålarna, innan den sörskräcata hushållerskan kunde hindra det. Denna exempellösa håndelse väckte allmän bestörtning i huset: men Karutsch sprang muntert omkring som förut och tycktes icke vara det minsta oroad af sin farliga måltid. Äfven sedermera tycktes icke de våntade svåra följderna vilja instålla sig, ty han lefde ånnu flera år, och dog ändtligen, icke af bristande matsmältningsförmåga, utan af ålderdomssvaghet. I dylikt afseende står dock Strutsen oöfvertråffad. — En dag arbetade en timmerman i Regentspark i London uti ett stall, hvars ena vågg bildade en bur, hvari en struts förvarades. En vacker flicka gick förbi; timmermannen upphörde några Ögonblick med sitt arbete och pratade med flickan, hvarvid han lade hånderna på ryggen. I händerna håll han ett borr, som han begagnat vid arbetet; han stod vånd med ryggen mot buren, då strutsen, som mårkte det blanka borret, stack