Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 1

——— —— — ——— sion, för att befordra er väns lycka. De loftal, med hvilka ni oupphörligt öfverhopade Lancelot, och de medel, som ert uppfinningsrika hufvud upptänkte, för att skaffa framgång åt hans Önskningar, tånde slutligen i min fråkens hjerta kårlekens låga för er vån. Det var en glådjedag — åfven för er, grefve dAlmata — då förlofningen emellan min fråken och Lancelot van Bisthoven firades i Herrans tempel. Denna förlosning, i söräldrars och slägtingars nårvaro. tycktes för alla omöjlig att, upplösa och höjd öfver tidens veklingar. Annu få dagar — och åktenskapets heliga band skulle förena de nyförlofvade. — Gvarsör, suckade grefven, påminner du mig om denna sorgliga tid? lider jeg icke nog ånnu? Utan att fåste vidare uppmårksamhet på grefvens upprörda tillstånd, fortfor duenan: — Dådens oblidkeliga hand sönderdet utan medlidande detta band, innan prestens hand för alltid sammanknutit det. Den gamla herr van Ghyseghem såg sig nådsakad att resa till Gent, för att vara nårvarande vid fredsunderhandlingarna. Jag stannade ensam qvar hemma med sröken Catalina i det hus, som vi någon tid bebodt, vid Hoog-gatan. Ni