Clara-bilden, af Henrik Conscience. Öfvers. af G,—n. VI. (Forts. fr. N:o 65.) Grefven slog sig för pannan och vred sina hånder, lik någon som kämpar mot en tanke, som oemotständligt vill beherrska själen. — Och betånk, senor, fortfor duenan om det år sannt, att grefvinnan oupphårligt ålskat er, att hon förblisvit ren och trogen, betånk då, huru orättvist ni plågar ert eget hjerta och nedtrycker henne uuder en ovårdig misstanke. Och allt detta år sannt, grefve dAlmata, hvarje annan tanke år en lögn. — Ack, min Gud, huru vågar du såga så! utropade grefven full af på engång smårta och vrede; ån denna natt då? — Bevisar ingenting. senor. Jag vet vål att vi handlat orått mot er; ingenting kan ursåkta oss derför; men var också vår hand