Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 2

Duenan låt emellertid icke afskråcka sig af dessa försärliga ord, hon teg ett ögonblick, men tog derpå kallblodigt till ordet: — Grefve dAlmata, ni misstänker er maka för ett brott; ni gör henne orätt. Hon har heligt bevarat den trohet, som hon en gång lofvat er inför Guds altare. — Hal! lögnen skall dölja sveket! Nej, nej,. det år sannt. Gå, gör mig icke ursinnig, raseriets eld kunde ånnu en gång uppslamma i min hjerna . jag vill icke hafva ditt blod, har jag ju sagt dig! — Gresve XAlmata, fortfor duenan oförskräckt, betrakta mig: jag darrar icke... står vål brottslingen så inför sin domare? Hör mig, ty jag har kommit för att skånka er lugn och frid — kanske åfven lycka. Ni lider outsågliga qval, ert hjerta hotar att språnga ert bröst. Vore er sörsårliga misstanke grundad, så hade ni icke allenast orsak att martera er sjelf, utan åfven att slåcka er tröst efter håmnd i de brottsligas blod. Men det år icke så, grefve dÅlmata. Ni skymfar min matmoder med er misstanke! (Fortsåttn.) nnnnnnnnnnn UM ————LL LL -L