nan, jag vågar icke. Om ni hade sett huru han med blixtrande ögon och vilda drag slog igen dörren, och skummande af raseri störtade in i hnset! ack, då skulle ni sly ... ty döden söljer i hans spår! — Ja, jag hör att du nekar mig denna sista tjenst, sade grefvinnan, i det hon liksom tillintetgjord sånkte sitt hufvud; du vill icke utföra den goda tanke, som du sjelf anvisat mig som ett råddningsankare? Välan, må så varal jag anbefaller min själ i Guds hand och afvaktar med undergifvenhet det slag, som skall tråffa mig. Duenan stödde hufvudet mot stolskarmen under tysta tårar. Några Ögonblick derefter steg grefvinnan upp och sade: — Nej, så otacksam och feg skall jag icke vara! Pligtkånslan, mitt blödande hjerta, mitt gnagande samvete — allt bjuder mig att förlossa honom ur den sörtvislans afgrund, hvari han plågas som en fördömd själ; — och jag skulle rygga tillbaka för en öppen bekånnelse? Nej, nej! — Ack, stanna, stanna, olyckliga fru grefvinna! bad duenan med sammanknåppta hånder. Han skulle döda er! Grefvinnan fåstade dock ingen uppmårksamhet på denna bön, utan fortfor med ökad enthusiasm: