Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 2

Clara; hvar och en tror att du skall blifva en ringa tjenarinna, alt du år beståämd att hela ditt lif arbeta som en slafvinna och tjena fråmmande folk mot betalning. Du tror det åfven och år nöjd med Gin ringa lott. Men, Clara, så år det icke! engång skall du befalla som en herrskarinna, blifva klådd i rika kläder, åka i vagn, genom din skönhet öfverträsla alla andra och med stolthet se ned på allt som kunde påminna dig om din första beståmmelse. Ty, se, mitt älskade barn, du har en moder, som skulle kunna offra sitt eget lif för din lycka. Denna moder år a ädel bård, rik och måktig ...och hon skall icke dfvergifva sitt barn! . Vid dessa ord omfamnade hon barnet eldigt, och hoppades med såkerhet, att barnet skulle utgjuta sig i samma kårleksbetygelser; men motsatsen intråffade. Clara tycktes försänkt i djupa betraktelser och suckade, liksom om hon talat för sig sjelf: — Jag skall blifva rik, åka i vagn och båra vackra klåder? Ack hvad jag gerna ville se henne; . .-. Men hvarför hemtar min mor mig icke. Jag kånner henne icke. — Se på mig, min lilla ångel, se på mig. . Jag år din, moder! Kånner du icke det på den glödande kyss, s som jag cilver dig,