ta inga invåndningar mera från min sida; jag skall lyda er, hvad följden deraf ån må blifva. — Om några ögonblick år tiden inne. Domingo våntar oss redan med nyckeln; patern i flickhuset våntar oss åfven; han tror att ni kommer för att utöfva ett barmhertighetsverk, för att bota den lilla Clara för hennes sjukdom. , En god fjerdedels timme sörslöt under djupaste tystnad, hvarefter duenan steg upp och satte grefvinnans måssa till rätta. — Senora, nu år det tid! Gå på täspetsarna, så att icke golfvet knarrar. Och nu intet ord mer, så långe vi åro i huset. Följ mig . ... Båda fruntimmerna lemnade rummet och gingo i djupaste mörker försigtigt utför trappan. Då de kommo midt på trappan förnummo de plötsligt ett buller i sörsta våningen. Båsfvande stannade de, och lyssnade fulla af ångest; emellertid hörde de ingenting mer. Ve oss! suckade grefvinnan; var icke detta på grefvens rum? — Tyst, senora, svarade duenan; jag tror icke det. Var stilla ett dgonblick ... Det år ingenting fortfor hon efter ett långre lyssnande . . .. kom! — Våndande sig derpå till porten ropade hon sakta: