Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1852, sida 2

— gen sutto grefvinnan och hennes duena tysta uti den förras boudoir. Båda hade på en lång stund icke talat ett ord med hvarandra, utan tycktes med fruktan och otålighet afvakta något. Då och då flåg ett oförklarligt leende af glådje öfver grefvinnans drag, men detta leende lemnade snart åter rum får ett själlöst uttryck af glömska. På duenans ansigte återspeglade sig deremot en viss modlåshet. Då tornuret slog elfva, sprutto båda på en gång till och blickade mot dörren, ty utanför hörde de golftiljorna knarra under en mans steg. er Himmel, han har ännu icke gått till sångs! suckade grefvinnan. Grefve dAlmata intrådde i rummet, kastade en frågande blick på de båda sruntimmerna ,och sade: — År du ånnu uppe, Catalina? Hvarför har du icke gått till sångs, då vi likväl i morgon måste företaga en lång och besvårlig resa? Du sörjer deröfver, det vet jag, men du får väl vara förnuftig och underkasta dig nödvändigheten. Fortsättn.) .