Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1852, sida 1

gjort, hvad ni grefvinna med omåtlig rikedom icke förmått göra? — Åck, förlåt mig min öfverilning jag lider så outsågligt. — Och likvål måste jag fortfara, fru grefvinna, ty ännu har jag icke beråttat det pbesynnerligaste: När Clara sitter på trappsteget svarar hon, då man frågar henne, aldeles som om hon hade sin verkliga moder framför sig. Om man icke motstår hennes hjertas trängtan, så uppslammar hos henne den innerligaste kårlek; hon omfamnar, smeker, kysser er och ler; hon såtter sig i edert knå, klappar er på kinden och blickar i edra ågon, så att ni förskråckes deraf; hon uttalar on ström af förtrollande ord och hånrycker er med en obegriplig makt, en makt, som ofta kommit mig att bäfva. Nu asbröt föreständerskan sin beråttelse och 2 afvaktade någon anmärkning af grefvinnan; denna satt emellertid lyssnande med spånd uppmärksamhet och tycktes endast vänta på vidare förklaring. Sedan fortfor hon: — Jag föreståller mig, fru grefvinna, att Claras moder ofta smekt sin dotter i spådaste barndomen, kysst henne och derunder gråtit; ty stundom börjar Clara under sömnen att gråta emedan hon tror, att hennes moder gråter! Då, fru grefvinna, år barnet en så