Clara-bilden, af Henrik Conscience. Öfvers. af G,—n. IV. (Forts. sr. N:o 60.) — Skall jag säga att en obekant lemnat mig dessa penningar? frågade modren med en viss tonvigt. — Ja, ja, en obekant, svarade grefvinnan, en person som försvunnit och hvars vistelseort man ej kånner. Ack, ja! det är bra! Ju långre detta samtal varade, desto mer blef söreständerskan osvertygad, att hon icke bedragit sig i afseende på sin förmodan, om de förhållanden som ägde rum mellan grefvinnan och Clara. Hon mårkte åfven att någonting stryckte grefvinnans hjerta och att denna var böjd att göra henne till sin förtrogna, hon kom till denna slutsats af den ringa sorgsällihhet hon använde får att dölja sin hemlighet. Föreständerskan beslöt att förkorta och låtta förklaringen, i håndelse en