Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1852, sida 1

dast gå utför trappan ned i sörstugan och vandra mellan båda dörrarna utan att hafva tillfålle att skada sig. — -Moder, moder! för Guds skull skynda er. — Er beråttelse kommer mig att darra som ett asplåf. Föreständerskan kastade på grefvinnan en forskande blick och fortfor: Ö ben tiden, då Clara lider af sin sjukdom lemnar hon alltid om midnatten sin sång, går försigtigt utför trappan och såtter sig på nedersta trappsteget. Der sitter hon ungefår en halftimme, går derpå åter upp på sitt rum oeh sofver lugnt till morgonen. Men nu kommer det besynnerliga: Hennes ögon åro Oppna, hon ser lika vål i mörkret som vid dager, hon talar, frågar och svarar tydligt, men allt detta sker med vida mera kånsla, ån om dagen. Hennes minne måste vid detta tillfålle vara mycket starkare, ån vanligt, ty hon beråttar vissa omståndigheter från sin spådaste barndom, hvilka hon omåjligen kan påminna sig i vakande tillståndet. Någon måtte ofta hafva sagt henne, att hennes moder år rik och af adelig börd; det har jag ofta i afbrutna meningar hört af Claras mun. (Fortsåttn.) SORAROtANRRV EERO