dl 0104 TH 101. — kättegångsoch PolissakerUtslaget i Sbedmarkska målet. (Forts. o. slut fr. N:o 54). Efter åtalets utförande har polisfiskalen, herr vice häradshöfdingen Hanson i afgifne slutpåståenden, deruti Rickman sig förenat, anfört, att han, med afseende derå att snickarelårlingen Pettersson, i anseende till Svedmarks uppskrämda sianestillstånd under bortförandet, icke saknat skål att sätta lit till uppgiften att hon vore rubbad till sina sinnen, funne sådan bevisning icke hafva förekommit, att Pettersson kunde fållas till ansvar; hvaremot åklagaren yrkat, det Holm, såsom den der vore anstiftare af och bjudit till det af enkan Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson föröfvane brott, att med våld och emot omyndiga Svedmarks vilja afföra henne från det ställe hon sig den 7 Oktober på aftonen besunnit till bennes hem, måtte, likasom enkan Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson fållas till det i 20:de kapitlet 7 S missgerningsbalken stadgade ansvar; hvarförutan och då ej utredas kunnat. hvilkendera af Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson som tillfogat Svedmark de å henne sedermera befunne åkommor, påstående framstållts, att Winberg, Larsson och Andersson, hvar för sig, måtte derför fållas att, enligt 35 kapitlet 2 S berörda balk, plikta tre riksdaler sexton skilliog samt jemte Holm genast inmanas i häkte. Uti härefter ingifven, af enkan Winberg, Johannes Andersson och Lovisa Larsson, jemvål för deras del, åberopad skrift, har Holm sökt viss, huruledes Rickman och hans råttegångsbitråde, vice auditören L. Möller, falskeliga och af argt uppsåt velat, men ej giuat, binda Holm till edsörebrott. och i följd deraf yrkat, med stöd af 60:de kapitlet I missgernings-balken, det Rickman och Möller måtte ådömas ansvar enligt 20:de kapitlet 7 SF samma balk, på grund hvaraf vice auditör Möller blifvit eftersökt, för att häröfver höras, men, såsom afrest till okånd ort, ej kunnat med kallelse anträssas. Hvad sålunda ock i ösrigt under ransakningen förekommit har rådhusrätten tagit i öfvervägande, och finner deraf, oansedt herr medicine doktorn J. A. Liborius, i afzifven attest den 18 Oktober förlidet år, förklarat sig hafva funnit det om Anna Johanna Svedmark utspridda rykte, att hon skulle lida af sinnesrudbning, vara fullkomligen ogrundadt, och att alltifrån den 14 i samma månad, derunder hon vistats å Sahlgrenska sjukhuset, den aflågsnaste anledning att förmoda en förständsrubbning icke förmärkts under någon slags form, det vara fullt ådagalagdt, att bemålta Svedmark, som i medlet af Mars månad 1847 af en påkommen sinnessjukdom beröfvats allt bruk af förståodet, sedermera under loppet af två år tidtals lidit af så beskaffad sinnesoro, att hon varit i bebof af ståndig och noggrann tillsyn; att Svedmark från och med år 1849 vål varit så äterstålld, att någon egentlig förståndsrubbning derefter ej förmårkts, men att hennes under år 1850 visade osnygghet och egensinne dock utmärkte, det hon saknat förmåga att vårI da sig sjelf; och som denna hennes fallenhet för osnygghet derefter tilltagit, samti förening med hennes egensinnighet och besynnerliga lyane jemte ölrige egenheter lämnat skälig anledning till den slutsosju, att Svedmark esomoftast icke varit i full besittning af sitt förstånd, dersf ock uppkommit en ovilkorlig pligt för hennes målsman, att åtminstone förhindra vidare utbildning af dessa anlag, i hvilket afseende förmyadaren, i den mån hennes vårdare och omgilning snarare tröttnat af svärigheterne vid hennes behandling, haft lika mycket rått som skyldighet att söka bereda henne vård och underhåll, på det sålt, som, med afseende å bennes tillgångar och behof af en nårmare tillsyn, ban funnit låmpeligast, åfven om det icke instämt med hennes egna ombyteliga tycke; så och enår den blotta omståndighet, att Svedmork, efter osvikandet från sin bostad den 5 Okt. förl. år, de två påföljande nåtterne uppebållit sig under bar himmel, ådagalägger nödvändisheten för Holm att, når han fått kunskap om hennes tillbåll, icke tillåta hennes vistande uti det af två ogifta fruntimmer Maria Pettersson och Britta Lundgren gemensamt bebodda vindsrum i f. d. Bohleska huset, under annat vilkor ån att ban, hvad som ej ens är uppgifvet, varit förvissad, det beböslig vård om myadlingen der ej saknats, finner rådhusråtten bokhållaren Holm, hvilken under sådane omständigheter baft ostridig rått att, ehvad Svedmark dertill samtyckt eller ej, ombesörja hennes återförande till sin vårdarionna, enkan Winberg, icke vara för sin vidtagna åtgård, att med Winberg alsanda en drång med håst och ett mindre passande åkedon, för Svedmarks afhåmtning och hemförande, något ansvar underkastad, sastän ett så beskaffadt hanulingssätt ingalunda vittnar om den soglighet och omhet, som år synnerligast önskvärd hos dem, hvilka hafva sig vården anförtrodd om någon till sinnet sjuk; och emedan icke ringaste bevisning förekommit aerom, att drängen JOhannes Andersson, enkan Winberg och Lovisa Larsson, vid Anna Johanna Svedmarks alhämtning den 7 Okt. i ofvanbesagde hus och seder mera under vågen till hemmet, emot henne vidtagit annat våld, ån som för åndamälet af hennes hemförande varit af bebofvet påkalladt, och hvarvid icke eller någon af de å Svedmark den 14 i samma månad befunne åkommor bevisligen tillkommit; ty och då all anledning saknas till misstanka derom, att Holm och Winberg af någon ondska eller i annat uppsåt, ån får att förvissa sig om Svedmarks behöriga värdande, vidtagit Öfverklagade åtgården, varda ej mindre lårlingen Joban Niklas Pettersson, mot hvilken ansvarspåstående ej framstållts, ån åfven Holm, enkan Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson råttvisligen frikånde från den af åklagaren framstålda och af kåranden Rickman understödda ansvarstalan i målet; hvaremot enkan Hedda Fredrika Winberg, för de, dagarne efter åtalade håndelsen Svedmark tilldelade två slag med en rotting öfver ena skuldran och hånderne, deraf de i br doktor Liborii attest omförmålde två blodviten och tre blämärken måste anses hafva upp: kommit, jemlikt 35 kap. 2 F missgernings balken, fål les att böta 3 rdr 16 sk., i treskifte emellan kronan, staden och åklacaren: hvarförntan Winherg skall sodt—