sin föreständerskas uppsigt eller för att arjag beslutat detta, fru grefvinna; antag att hon I beta i aktningsvårda borgarehus. Af grefvinnans oroliga rörelser kunde man lått inse att dessa förestånderskans ord djupt bekymrade henne. — 0 Gud! suckade hon sakta i smärtsam ton, hvad skall det blifva af Clara? — Det, min goda grefvinna, år alldeles icke svårt att förutspå. Hon skall i flickhuset blifva min tjenarinna, hon får naturligtvis då också betjena sina kamrater, skura tvåtta, koka. . — Hon? Clara? utropade grefvinnan nåstan uppbragt, hon sknlle blifva de andra barnhusbarnens piga? — Ja, ganska såkert, fru grefvinna. — Det får icke ske, moder; jag vill det icke: — Det år just af kårlek till barnet, som icke blir min tjenarinna, det vill såga, tjenarinna i vårt hus; då blir hennes lott ånnu svårare, ty hon nödgas då taga tjenst i andras hus, och uthårda bitterhet, slafveri och kanske misshandlingar. Att undgå sådant blir henne ingenting annat öfrigt ån klostret, men det skulle vara grymt och omenskligt att fatta ett sådant beslut öfver en tolfårig flickas framtid, då ingen kan veta hvilka röster kunna höja sig i hennes hjerta, når den råtta tiden år inne.