hon taga flickan från barnhuset och uppfostra henne hemma hos sig; ty alla barnhusbarnen åro beståmda att som arbeterskor eller pigor tråda i tjenst, om de icke, som vål ock stundom hånder, blifva gifta. Föreständerskan afvaktade nu ett svar af gresvinnan, deremot gjorde denna en otålig rörelse, liksom ville hon såga: — Vidare! vidare! — Vidare erhålla hvarje barn en andel af inkomsten af sitt arbete; denna obetydliga, dagliga förtjenst sammansparas för hvar och en. Om de sedan blifva gifta, så sjenar det besparingarna till hemgift; lemna de deremot barnhuset får att tråda i tjenst, så tjenar det sammansparda till en nödhjelpspenning att skydda dem får nåden och lasten. En vålgörerska kan således lätta eller försåkra ett barnhusbarns framtid genom att lågga penningar i dess sparbössa. — Ar detta allt, moder-? — Jag kånner intet annat medel, fru grefvinna; ty så långe ett barn stannar qvar i flickhuset, måste det båra inråttningens kläder, åter vid det gemensamma bordet och får, med undantag af en obetydlig summa, icke sjelf sköta några penningar; en barnhusflicka får ej eller, utan sårskildt tillåtelse, gå ut, och detta endast för att promenera under