Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1852, sida 1

— — ——— —— — ———— skan mårkte det vål och misstog sig icke om orsaken. Den goda frun var öfvertygad att grefvinnan ville för henne upptåcka en hemlighet, och hon bemådade sig sjelf att gifva henne anledning dertill. Vålvilja och ädeimod hindrade henne emellertid att gå rakt på saken. Hon kånde att hon borde skona grefvinnan och icke aflocka henne en hemlighet, den hon måhånda ej vore hågad att meddela henne. .. Det kunde ju hånda att hon misstoge sig. Då hon mårkte att senoran teg, sökte hon ånyo ådraga sig hennes uppmärksamhet. — Se, fru grefvinna, detta år allt hvad jag kånner om Clara-bilden och hennes hiStoria. bilden! Hvarför hindrar ni icke edra flickor att gifva hvarandra sådana der öknamn? — Jo, fru grefvinna, vilja och kunna äre två mycket olika saker. Vi hafva vigtigare saker att tånka på. Var öfvertygad, att det år lättare att hålla ordning på ett kompani soldater ån på så många flickor. — Hår, moder-, jag har bedt er komma till mig, för att af er få veta hvad någon, som gerna ville beskydda och hjelpa Clara, kan göra för benne. — Jag antager, att denna beskyddarinua år grefvinnan dAlmata. Först och fråmst kan