voro sästade på henne. Nu insåg hon huru mycket hon blottstållt sig och sökte, om också skenbart, att lugna sig. Hon torkade flera gånger tårarna ur sina ögon och smekte barnet, för att dölja sin fortfarande rörelse. Då hon åndtligen åter kommit till sig sjelf, kysste hon Clara och sade med låtsadt lugn: — Din röst, mitt kåra barn har aldeles förvirrat mig ...Du år verkligen förtrollande med din vackra sång. Barnet fortfor likvål att gråta och svarade snyftande: — Ja, det år bra, men nu sjunger jag aldrig mer... nej inte i hela mitt lif. — Hvarför det, mitt barn? — Derför att jag då narrar er att gråta .. ja det år mycket såkert, att jag hvarken sjunger mera för er eller för andra.....t jag år ond på mig sjelf att jag bedröfvat eder. Ack jag år mycket olycklig som kan sjunga. Barnets ord voro icke sårdeles egnade att lugna senoran. Hon undertryckte de frambrytande tårarna, ty ånnu voro den uppmärksamma -modrensblickar riktade på henne. Grefvinnan tog kärleksfullt barnet i sin famn och sade tråstande: — Min snålla Clara, det år icke derfår jag