Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1852, sida 2

—j———————————:.—— — III. Knappt hade solen genomgått en liten del af sin bana förrän grefvinnan dAlmata jämnte duenan lemnade sin boning att för andra gången besöka slickhusct. I hennes ögon glänste den renaste glådje; sedan hon vaknat ur sin mångåriga känslolösa sorg, tycktes henne allt på jorden åter skönt och leende. Hennes make såg i hennes glådje en kålla till tröst och njutning; han var så god och bjertlig mot henne, visade henne ett verkligt gränslöst förtroende, och hon var öfvertygad att numera ingen misstanke bodde i hans hjerta. Hon kunde således besöka Clara utan fruktan att något spanande öga förföljde henne. Duenan klappade på porten. Utan tvifvel hade modrengifvit särskilda order åt portvakterskan, ty då denna såg hvilka som stodo utanför öppnade hon porten på vid gafvel och sade glådtigt: — Vålkommen, vålkommen grefvinna dAlmata! Er underdåniga tjenarinnal — Var god och stig in, fru grefvinna; jag skall i ögonblicket tillsåga, vår moder-. Den blomstrande och raska flickan stängde nu åter porten och ilade snabb som ett rådjur till den andra byggnaden. Några ögon—