dorna i hvilka spetsarna voro förvarade. Inkommen dit hade hon dock redan glömt sitt egentliga ärende, nedsjönk nästan medvetslöst på en stol, stirrade på golsvet och sade sakta och långsamt för sig sjelf: — Men historien om den nedbrunna byn och den barmhertiga soldaten? — Skulle det vara en dikt? — Houtvelt? Ett besynnerligt namn. — Det år kanske hennes syster... .. Men huru vore det möjligt? — Clara år ju icke åldre ån tolf år. Nej, kanske en brorsdotter, en tant... hvem vet? Men år det vål möjligt. att en moster, ja, tillochmed en syster skulle blekna, falla i vanmakt och gråta vid en kyss på ett barns mun? Kunde vål denna oemotståndliga, denna hånryckande känsla vara någon annan ån den jag genast anade vid anblicken af hennes rörelse? Kan vål något annat ån moderskårleken så beherrska en qvinnas själ? ... Ack, jag förstår! Arma moder, hvad hon måtte lida! Ett så vackert, så förtjusande barn! Att icke hafva sett det på så många år, att återfinna det ibland dessa flickor, hvilka uppfostras till sjenarinnor, att hvarken kunnas låsa ut eller beskydda det, att blifva vanmåktig vid en kyss och åndå med krossadt hjerta nödgas aflågsna sig! O min Gud! att stjäla en handtryckning, en kyss, ett leende af sitt eget barn och tala