—— — — Derpå söljde hon sin duena, och porten stångdes efter dem. — Senoral senora! sade duenan då de kommit ut på gatan, huru ojsörsigtig var ni icke! Det der folket skulle vara stockblinda om de icke gissade att er djupa rörelse dolde en hemlighet och .... Senoran satte emellertid handen får hennes mun och sade hånryckt: — Tig, Ines, tig! Om också grefven skulle upptåcka allt och jag blefve ett offer för hans hat och håmnd, hvad gjorde det? Ha! vu tycks icke veta, att jag hört, sett och kysst henne, att hon har lett emot mig och talat vid mig, att hennes låppar kårleksfullt hvilat på mina! o miniGud! det år en allt får stor lycka! Jag år beredd att lida allt, men beröfva mig ej den saliga glådje. som nu öfverslödar i mitt hjertal ... ack, tig, Ines, låt mig frossa af denna outsägliga njutning! Var icke den lilla ångeln vacker, eller huru, Ines? Hvilket behag hvilade ej öfver den lilla näktergalen? Aftorkande sina tårar öppnade duenan porten och, sedan hennes matmoder inkommit, stångde hon den sorgfålligt. Emellertid hade föreständerskan för slickhuset, tankfull och talande för sig sjelf, åstervåndt till samtalsrummet för att stänga lå