— . ——— —— — Modren-förde Clara till grefvinnan, som fattade barnets hand. — Älskade barn! sade hon, din röst och ditt milda väsen hafva förtjust mig. Jag måste vål belåna dig för din sång. Se hår tag detta af en våninna, som ålskar dig högt. Barnet betraktade förvänadt den glånsande presenten i sin hand. Det var en liten sax med handtag af silsver och ett nälhus af samma metall. Vyoe nu senorall sade duenan. Full af glädje öfver den nätta saxen och det ännu vackrare nålhuset. låt Clara icke såga sig detta två gånger; med ett ljuft leende sträckte hon sina armar mot grefvinnan. Denna gaf henne nu kyss på kyss, till dess duenan trådde emellan med den strånga anmårkningen: — Senora, grefven våntar er, han blir såkert sörtörnad om vi dröja långre. Med dessa ord tog hon sjelf några steg mot dör ren. E arvål tills i morgon, min fru! sade grefvinnan, i morgon se vi hvarandra åter mitt barn. Det fattas dig ånnu en fingerborg, min lilla sångerska, och en sådan skall I du också få af mig.