Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1852, sida 2

SES dfriga flickorna betraktade det som föregick omkring dem dels med tanklös nyfikenhet, dels med afund. De voro vana att alltid i Clara se ett föremål för en synnerlig uppmårksamhet, och Omma smekningar, så att de åfven vid detta tillfålle icke förmodade något annat. Duenan deremot båfvade af ångest, och mårkte knappt, att hennes matmoder bleknade efter de kyssar hon tryckt på barnets panna, att hennes fuktiga ågon blixtrade af en förvirrad eld, då hon med hög röst sade till grefvinnan: — Senora, den herrliga sången har alltför mycket upprört er; ni mår icke vål...Den friska luften skall göra er godt. Låt oss heller återvända hit i eftermiddag eller i morgon. Vid dessa ord tycktes hon dgonskenligen stådja sin matmoder, men i sjelfva verket drog hon henne med nåstan oemotståndlig kraft ut ur salen och förde henne ut i samtalsrummet; der de förut hade besett spetsarna. — Nå -modere, sade duenan, visa oss nu de båsta spetsarna; min matmoder behåfver hvila. Jag kånner ingen i hela verlden som år mera kånslig för musik ån grefvinnan.