Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1852, sida 2

Darrande sattade grefvinnan slickans hand och sade stammande: — Hvilken englalik röst du har, mitt barn! Se på mig min lilla vån; år du rådd för mig? — Ack nej, min goda fru, svarade hon; ni talar så vämigt med er tjenarinna! — ITjenarinna! suckade senoran smärtsamt, i det hon hjertligare tryckte barnets hand. Vill du in te omsamna mig. Clara? . . . ack, du sjunger så vackert! — Omfamna er, nådig fru? frågade slic kan blygsamt. Jag vill vål, men jag vågar icke. Knappt hade dessa ord undfallit flickans mun, förrån senoran fattade hennes hufvud och kysste henne så långe och så passioneradt, att flickan rodnade som en pion och lutade sig åter, bestört och öfverraskad, öfver sitt arbete. Emellertid hade både förestånderskan och duenan, hånförda af denna flyktiga scen, nårmat sig grefvinnan. Den förra visste icke hvad hon skulle tro om senorans beteende, och besynnnerliga gissningar genomkorsade redan hennes hufvud. Men då dessa gissningar saknade all sannolikhet, så bemådade hon sig sjelf alt bortjaga dem och att tro det ennast Claras sång så upprört grefvinnan. De