— — Ja, ådla fru, sade modren-, med en viss stolthet närmande sig grefvinnan, förgåfves får man i hela staden söka maken till sångerska som detta ålskvärda barn! Också skall hon aldrig behöfva taga någon tjenst utom detta hus. Redan hafva Elisabeth-nunnorna hår bakom, WitteZusters (hvita systrarna) på långa Niewogatan och Oostmallen vidtalat Clara att gå in i deras kloster, når hon uppnått den erforderliga åldern. Man vill emottaga henne utan hemgift, ty hon skulle hafva första ståmman i kyrkosången; men se, de få henne icke, min goda fru. Clara år nu mitt barn, och om det år Guds vilja, så skall hon icke lemna mig så långe jag lefver. Hvad tänker ni, fru grefvinna, om denna sköna röst? En oemotståndlig kånsla beherrskade senoran, med möda förmådde hon tillbakahålla tvenne tårar, som våldsamt trångde sig fram ur hennes ågon. Duenan mårkte sin matmoders inre strid och fattade hennes hand, för att våcka henne till besinning. Utan att gifva akt på detta tecken eller förestånder skans fråga, reste sig grefvinnan från stolen och gick rakt fram till Clara, som af vårdnad för den fråmmande frun åfven steg upp och blygsamt nedslog sina ågon.