tagaren är förmyndare sör andra eller gist. äfven förenklas proceduren vid egendomsförsäljningar. Denna åtgård, som år af stor vigt för landtbruket, har i politiskt hånseende så till vida betydelse, som den stadfåstar konfikationsukasen. Ett dekret förvisar alla politiska förseelser till korrektionella polisen. Ett annat dekret återinför arbetet i fångelserna i samma omfång som före 1848. Ett tredje dekret ordnar gendarmeriet, hvilket skall bestå af 26 legioner för departementerna och Algirien, en kolonialkorps, 2 bataljoner mobila gendarmer, republikanska gardet för Paris och 2 kompanier veteraner. Slutligen får icke förglömmas ett litet dekret, i hvilket åter onkelns apa år framme, Det tilldelar hederslegionen åt syster Rosalie af S:t Vincent de Pauls-orden, -den vårdiga efterföljerskan af syster Martha, som dekorerades af kejsaren.Galerslafveriet har nu blifvit utbytt mot deportationsstraffet. De i slafhusen nu befintliga galerslafvarna hafva fått vålja emellan att qvarstanna eller dfverföras till Cayenne. De fleste ha valt det senare alternativet. Bonapartes regering visar af lått begripliga politiska skål mycken drift och ifver i jernvågsangelågenheterna. Staten sparar icke på anslag, då det år fråga om nya jernvågsanlåggningar och jernvågsbolagen uppmuntras genom goda vilkor till utvidgad verksamhet. Det skall nu vara definitift beståmdt, att 1852 års budget icke kommer att förelåggas lagstiftande församlingen utan att regleras genom en ukas af prinspresidenten. Justitsministern har anbefallt generalprokuratorerne att hafva den strångaste tillsyn öfver följetongerna och andra litteråra arbeten i bladen och genast åklaga allt hvad som strider mot religionen och moralen eller kan hafva ett förderfligt inflytande på publiken. La Patrie gör uppmårksam på att den nye engelske utrikesministern lord Malmesbury år en intim vån till Louis Bonaparte, som han flera gånger besökt på Ham. En bekant legitimist, markis Pastoret, har, till stor förvåning för sina politiska vånner, emottagit anstållning som medlem af direktionen för understödsväsendet i Seinedepartementet. Ösverste Guinard, för deltagande i oroligheterna den 13 Juni 1849 dömd till lifstidsfångelse, har utan ansökan blifvit benådad af Bonaparte, men har icke velat emottaga någon nåd. -Ni har meddelat-, — skrifver han i ett bref till redaktören af Constitutionel — rott presidenten skänkt mig nåd; ni år orig tigt underråttad; man skånker blott dem något, som bedja derom, och jag har aldrig bedt regeringen af den 2 Dec. om något. Guinard förklarar på samma gång, att, om ån riksråtten dömt honom, frikånner honom likväl hans samvete, och han år öfvertygad om att han och legionen gjort sin pligt. Af de om bord å -Dugueselini Brest befintlige politiske fångar hafva 125 försatts i frihet; 300 skola med det snaraste föras till Lambessa i Afrika. I Assemblee nationale har synts ett slags manifest af Salvandy till förmån för den s. k. fusionen (sammansmåltningen eller föreningen af de begge bourbonska grenarne). Union, organ för de moderata legitimisterna, bitråder detta manifest. Regeringen synes taga illa vid sig och en af dess organer förklarar Salvandys artikel för ett förhatligt försök att åter börja de gamla partiintrigerna. Det upplyses nu, att de 6 vid appellationsdomstolen i Algier afsatte assessorerne ådragit sig denna bestraffning derigenom, att de i ett dem öfver konsiskationsdekretet affordradt utlåtande ogillat detta rofferi. Bonaparte skall vara mycket förbittrad på fn