Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1852, sida 1

garen, hvars söner råkat i den obehagliga, den handgripliga tvisten med den förnämare kretsens lejon. Borgaren hade den artigheten att hörsamma kallelsen; men blef icke blott mycket högdraget, utan åfven ganska ohösligt emottagen. Borgaren, i sin ordning förargad, svarade i samma ton, och genmålte presidentens yttrande: att hans son varit uruckene, med inkastet, att just dennes vederdelomän varit det. Då alla försök att imponera på borgaren misslyckades, tog presidenten honom i armen och visade honom på dörren. Nu först tog det riktigt eld i alla knutar. Borgerskapet fann sig försördeladt, höll sammankomster och rådplägade om den uppråättel-e det ville utkråfva. Sinnesstämningen blef så betånklig, att man började frukta någon skandalös brytning, något allvarsamt utbrott. Nu drog man äfven på motsatta sidan öronen åt sig. Man insåg, att det ej långre dugde att sitta på de höga håstarna; man fann sig söranlåten att råcka handen till försoning. Den bemedlades slutligen på det sått, att presidenten måste beqvåma sig, att hos borgnåstaren sammantråffa med garfvaren och der göra honom sin ursåkt, med erkånnandet att ha haft orått. Sedan på dessa vilkor fred blifvit slutad, har stormen lagt sig och det gamla goda förståndet åter intrådt mellan alla vederbörande. Indirekt hade det varit regeringens eget fel, derest lugnet på något betånkligt sått blifvit stördt genom dessa uppträden. Ty om länet fått ny styresman omedelbart efter herr von Rosens afgång, hade det naturligtvis varit han, som stållt det intråffade missförhällandet till råtta, och hofråttens president hade icke ens då kunnat inledas i frestelse att förlöpa sig i en sak så helt och hållet utom hans ssr-.