Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1852, sida 1

Lof si haer tot alder tijd! In excelsis gloria, enz. Doe sanck met bliden gheschalle Joseph alleluya, en die Enghelen alle: In exelsis gloria! Valasus! Valasus! Swighet soete Jhesus, Ghi sijt ons Dominus. Et in terra paz homin ibus. . Under denna sång satt grefvinnan hånryckt lyssnande, som hade hon verkligen hårt himlens heliga hallelujah. Hennes blickar lemnade icke Clara ett enda ögonblick, de hångde bokstafligen vid barnets låppar. Också låg hos den unga sångerskan någonting så rent och så himmelskt, ur hennes blå ågon strålade en så innerlig inspiration, hon tycktes vara så helt och hållet fördjupad i sin lofsång och hänförd af en mystisk harmoni, att hon icke sannare och vårdigare kunde liknas vid något annat ån vid en förklarad själ, som står inför Guds thron. Tillochmed duenan var så rörd, att hon aldeles glömde den fara, som hotade hennes matmoder; med framstråckt hufvud och öppnad mun stirrade åfven hon oupphörligt på Clara. Sången var redan slutad och Clara hade åter våndt sig till sin knyppeldyna, men ånnu sutto både gresvinnan och duenan lika orörliga.