Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1852, sida 2

Enligt senorans önskan visade henne -modrenhvarje slickas arbete och bisogade så vidlyftiga förklaringar, att denna examen blef ganska långvarig. Grefvinnan vågade icke fråga efter henne, som hon önskade se, och såg sig följaktligen dömd till det odrågligaste tålamodsprof, hon hörde knappt på sin ledSagarinna, emedan den tanken beherrskade henne, att någon, som var henne dyrbarare ån hennes eget lif, nu i samma rum andades samma luft som hon. Föreständerskan var icke litet förundrad öfver gresvinnans bristande uppmårksamhet, och åmnade just afbryta sina förklaringar, då denna plötsligt frågade: — Edra döttrar sjunga vål vackert också? Jag hörde åtminstone nyss en utmårkt ren och vacker diskant, — Det tror jag nog, uropade förestånderskan; det år Clara-bilden .... Men hvad fattas er, min goda fru grefvinna? Luften hår år kanske för qvaf! Kom, låt oss gå ut på gården, der år det friskare. — Åh nej, ni misstager er, svarade duenan hastigt men lugnt. Min matmoder blekner ofta plötsligt; det år en nervös åkomma, som ingenting har att betyda. — Så mycket båttre, tillade förestånder