— Jag vet icke, Catalina, huru du kan öfverlemna dig ät den tanken, att du lefver i slasveri. Jag bevakar icke dina steg, men hvarföre våcker du min misstanke derigenom att du i hemlighet går ut utan att såga mig till? Min betjent, Domingo, såg dig i går tala med ett fruntimmer vid ett hus på Groote Markt; hvad var då naturligare ån att han beråttade detta för mig? — Ack, om jag kunde förjaga hvarje misstroende till dig ur mitt bröst! jag önskar ingenting båttre; men, antingen det nu år en egenskap hos det spanha blod, som flyter i mina ådror, eller en följd af ditt hemlighetsfulla och gåtlika beteende, Catalina, aldrig kan jag känna mig fullkomligt lugn, förrån jag af din egen mun fått erfara förklaringen öfver en hemlighet, hvars tillvaro du förnekar, men som likvål existerar. Jag år öfvertygad att du icke har något ondt i sinnet, Catalina; men jag år menniska .... och ännu mer, jag är Spanjor. Var ådelmodig och glåm icke det så ofta. I — GCalisto, Calisto, ack om du kunde låsa si i mitt hjerta! Förr ån jag någonsin skulle I glömma den kärlek och tacksamhet jag år dig skyldig, hellre ville jag tusen gånger lida martyrdöden. Ack! ditt misstroende, hvi