ver dig, ty hjertat far ofta vilse, och inom den hemlighetsfulla slöja, hvari du höljer dig, ligger kanske en hotande fara fördold. Du hår att jag åtminstone talar oförtäckt — att jag har rätten på min sida. Du, Catalina, kan såkert icke såga detsamma, ty den som nådgas dölja sig, måste veta hvarför han gör det. Senoran erfor en smårtsam ånger öfver sitt sörhastande, hennes vrede hade helt och hållet försvunnit under inflytande af grefvens sista ord. Med ett leende på läpparna och en tår i hvardera ögat närmade hon sig honom och, hjertligt fattande hans hand, sade hon bedjande: — Goda Calisto, förlåt mig! jag har oråti. Men hvarför också visa mig ett sådant misstroende? Hvarför göra mig så många frågor ölver en obetydlig sak, aldeles som om jag vore en anklagad, som stode inför sin domare? Du önskar att jag skall vara glad och lislig, att jag skall vara en vånlig ledsagarinna genom lifvet? Vålan, upphör då att så ångsligt bevaka mig, unna mig den frihet, som andra fruar i Nederlånderna njuta, och du skall få se, huru tacksamt jag skall ålska dig, icke endast som en hjertligt ålskad make, utan såsom min vålgörare och mitt lifs råddare!