lar tungt på min själ; haf medlidande med mig! — Nå, min stackars Catalina, var icke ledsen; nu år det förbi. Låt oss afbryta detta plågande samtal. Farvål min ålskade! Om en half timme måste vi göra den öfverenskomna visiten hos Senora de Beza de SantaCruz. Jag hoppas att din duena dessförinnan år återkommen, så att hon kan ledsaga dig. Med dessa ord kysste han kårleksfullt sin hustrus hand och lemnade rummet. Senoran föll maktlös ned på en stol och betåckte sitt ansigte med båda hånderna. Hon måste i detta ögonblick hafva erfarit en djup smårta, ty hela hennes kropp skakades af en seberaktig darrning. Några glänsande vattenperlor trängde sig sram mellan hennes singrar, och djupa suckar pressade sig ur hennes beklämda bröst. Den olyckliga senoran kämpade sörtvilladt mot ett öde, som hon omöjligen förmådde undsly, tills hon ändtligen beslutsam och modig reste sig upp och torkade tårarna från sina kinder. I hennes ansigte visade sig till och med ett längtans leende — hon gick till våggen, och klappade på den tre slag med handen. (Forts.)