Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1852, sida 2

der och jag önskade gerna ännu en gång se henne. Det var hon som alltid söljde mig till skolan, medan jag ännu var barn; men nu är det redan åtta år sedan vi lemnade Nederländerna. Den gamla tjenarinnan har redan för länge sedan slyttat bort och spårlöst försvunnit; ingen vet hvart hon tagit vågen. Hvad ligger det för misstånkt i en så enkel sak? — Så mycket båttre, Catalina! Jag skall sjelf hjelpa dig att söka, om du vill. Hvad heter den gamla tjenarinnan? En stark rodnad flög öfver senorans bleka kinder, och först efter ett ögonblicks eftersinnande svarade hon stammande: — Hon heter — Anna De Zwart. — Ån! upprepade grefve dAlmata misstroget, hon heter Anna De Åvart! Det år bra, senora, men kanske har du glömt hennes namn, det är ju så långe sedan, icke sannt? — Calisto. ropade srun, i en ton af på en gång smärta och vrede, jag förbjuder dig att tilltala mig i denna ton! CFortsättn.)