Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1852, sida 2

lina, måste verkligen vara ganska stark, då jag låt öfvertala mig att företaga en så lång resa och åter besöka ett land, i hvilket jag sett vånner och anförvanter omkomma genom eld och svärd. Jag hoppades att duskulle belöna denna uppoffring åtminstone med något tecken till ett nytt, gladare lif; men ty värr år du nu känslolösare ån förr. Har du, utom de visiter vi tillsammans gjort hos dina slågtingar, icke varit utom vår boning? Dessa sista ord yttrades i en egen forskande ton. Frun nedslog, liksom full af blygsel, sina ögon och svarade icke. Hennes man fortfor med konstlad köld: — Nej, senora, du har icke lemnat huset. Icke engång i går mot aftonen, då jag var utgången för att besöka Don Fabricio — åfven då var du icke utgången med din duenna — som jag också nu icke ser hår hos dig? — Calisto! Calisto! suckade senoran, hvarför år du så uppmårksam på de minsta steg jag gör? Du frågar mig hvarför jag icke vaknar till nytt lif under den nederlåndska himmelen? Det var friheten jag sökte hår — slafveriet har tyvårr förföljt mig ånda hit. Det år hvarken den nederlåndska luften eller den slamandska solen, som förmå vederqvicka mig. Jag måste njuta den nederlåndska fri