medlidande och sörskräckelse i oredig blandning. — Jag skall föra dig tillbaka till lågret, sade han, der skall du erhålla vård, och måhända år icke allt hopp förloradt. Den olycklige Andres vånde sitt af en dolkstöt vanstållda ansigte mot Berrendo och sade: — Ack, Luciano! det år icke får att återföra mig till lågret som jag anropar dig om bjelp. Lät din dolk befria mig från lifvets börda. böda mig, Luciano! haf medlidande med mig, och döda mig! — Nej, aldrig! aldrig! svarade Berrendo; men Andres förnyade sin bön, med så hjertslitande ståmma, att Berrendo omåjligen kunde motstå en dåendes sista vilja. I samma ögonblick som han ännu med några sord nekade att uppfylla Stöfvarens bön, borrade sig hans dolk krampaktigt två gånger uti Andres hjerta. Denne uppgaf anden utan att yttra ett ord, men ett leende bar hans sista tacksågelse till Berrendo. Följande dagen uppnådde Berrendo general Terans läger, och följde derpå expeditionstruppen på dess återtåg till Tehuacan. Anlånd dit skyndade han till Luz, för att un