Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1852, sida 2

men i samma ögonblick nödgades han sörsvara sitt eget lif mot en spansk soldat, och mäste således endast tånka på sig sjels. Då nu Andres blifvit sin egen herre, angrep han bron från annat håll. Hans yxa afhögg de läderremmar, med hvilka bräderna voro sammanbundna, och Berrendo mårkte att bron började gifva vika under hans fötter. Med en förtvillad anstrångning gjorde han sig af med sin motståndare och ropade till Andres, att han icke skulle uppoffra honom med sig sjelf, men det var redan för sent. Det sista yxhugget hade afskurit den sista remmen, som håll bråderna tillsammans; det öppnade sig liksom en lucka, genom hvilken vånner och fiender störtade från en höjd af trettio fot ned i Playa-Vicentes mörka böljor. Berrendo hade nog själsnärvaro att gripa fast en af lianerna, som hångde ösver sloden, och hälla sig sast uti den. Hängande mellan himmel och vatten, utan hopp om hjelp, tillbragte han sälnnda några sekunder i en försärlig ängest, men han trässades srån andra slodstranden af en kula i ena axeln och måste slåppa lianen, hvari han hållit sig fast. Då han, ehuru sårad, åter uppkom på ytan af floden, hvari han störtat, försökte han urskilja hvad som föregick omkring honom. Allt var redan tyst och stilla; de af de höga klipp