Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1852, sida 2

gånger upprepades af echot. Berrendo trodde sig igenkånna Stöfvarens röst. — Är det du Andres? ropade han, medan ånnu detta skrik genljöd i hans hjertas innersta. — Ack, det år du, Lucianol sade Andres. Gud vare lof! Kom och låt mig kånna din hand. Berrendo nårmade sig så godt han kunde, under det att Andres hand utstråckte sig, som om den sökt fatta ett osynligt föremål. — Kan du icke se mig? frågade Berrendo; men innan denne hann svara, ypptäckte han ett öppet blodigt sår, i stållet för Stölvarens enda öga: den olycklige var blind. — Nu får jag aldrig mera se dagens ljus eller Luz, som ålskade mig, eller något annat af Guds sköna skapelse, sade Andres med en röst, som bar prågeln af den djupaste smårta. Men, tillade han, det år en stor lycka att Gud såndt dig hit. Underliga tankar började korsa hvarandra i Berrendos hjerna. Namnet Luz, som Andres uttalat, erinrade honom plötsligt om hans sköna ;ålskarinna och hans rival, och i hans hjertas innersta uppstego känslor af glädje,