— Hollah! ropade Berrendo till Indianen, år det sannt att denna sloden här strax bredvid heter Rio Blanco? Indianen smålog likt en, som tror att man vill göra narr af honom, och svarade icke. — Nå, vill du svara, ditt dumma nåt? — Åh, herrn vet nog, sade åndtligen Indianen, att Rio Blanco år mera ån sex mil hårifrån, och att denna floden år Playa-Vicente. Detta var som ett dolkstyng i Andres bjerta. För första gången i sitt lif hade den ofelbara Stöfvaren misstagit sig; men han emottog detta bevis på sitt misstag med samma lugna och allvarsamma tystnad, som han knappt brutit från det ågonblick, då Berrendo sagt honom, att man förlorat förtroendet till honom. — Låt oss vånda om till lågret, sade han Sedan; jag vill ju förr desto hellre bedja generalen att vålja en vågvisare, som år lyckligare eller dugligare ån jag. — Han kan icke finna någon redligare, utropade Berrendo. — Det år möjligt; men redlighet år långt ifrån icke den enda dygden hos en vågvisare. Lyckligtvis har det fel jag begått icke kunnat kasta minsta skugga på mina afsigter, ty hår kan icke blifva fråga om någon fara får oss.