—L—Lä4Uä z—— —— låre måssernas envisa tillleifvenhet sör deras sjelfvalda öfverhufvud, äfven om den slutligen skulle visa sig förderflig för dem eller honom. De hafva satt allt på ett tårningkast. Äfven för oss, så väl som får det öfriga Europa, år det af yttersta vigt att bilda oss en riktig förestållning om en man, hvars beslut kunna framkalla verkningar som svara, icke mot hans egen men mot Frankrikes storhet, och vi skola derföre söka att skildra hufvuddragen i hans karakter, icke så mycket efter vår egen uppfattning af hans handlingar som fast mera efter sorgfålliga observationer af dem som stått hans person nåra. Ludvig Napoleons naturliga egenskaper åro hvarken så slöa eller petrificerade, som de i hans umgångeskrets i England ansågos för att vara, eller så måktiga och djupa, som det lyckliga utfallet af hans sista företag föranledt att antaga. Begåfvad med få ider, utan böjlighet i förståndet eller originalitet i uppfinningsförmåga har hans ande redan tidigt med hårdnackad uthållighet fåstat sig vid en enda princip för hans lif: den kejserliga politikens pånyttfådelse i hans person. Man har anmårkt att Carl X icke var mera fullkomligt öfvertygad om sin årftliga rått till Frankrikes thron ån Ludvig Napoleon år det om råttmåtigheten af sin fordran på kejsardömets arf. Denna ståmning vann styrka genom en sysslolös. åt kontemplationen egnad ungdomstids vanor, genom en landsflykt, som gjorde honom till en fremling bland hans omgifning, samt slutligen genom ett sexårigt fångelses enformighet, som åt hans söregående liss önskningar gaf fångelsetankens styfsinthet. Under sådana förhållanden fyllde han sitt fyrtionde år, nåstan allmånt förföljd af de menniskors hån och förakt, öfver hvilka han en gång skulle regera. Hans kunskaper, mera hemtade från böcker ån från umgånge med verlden, åro mera omfattande ån djupa, och af samma anledning skrifver han med låtthet, stundom till och med glånsande, under det hans tal deremot hvarken år flytande eller fyndigt. Denna saknad af utmärkthet i umgångslifvet, i högre mening, gör honom otålig mot andras själsöfverlägsenhet och har förmätt honom att söka gunstlingar och rådgifvare bland blotta umgängesbråder och underdåniga tjenare, hvilkas brist på högre sjålsbildning år deras minsta fel. Aldrig har någon man försökt ett sållsammare företag ån att bilda ett stort rikes regering af de kamrater, som varit hans enda anhångare under vistandet i London eller vid de låttsinniga åfventyren i Strasburg och Boulogne. Och dock hafva blott dessa, om någon, förmått förvärsva hans förtroende och aktning; mot alla andra som tjenat honom har han visat brist på förtroende och misstånksamhet, dubbel med hånseende till sitt uppförande mot dem, otacksam i det han trångde dem från makten. Mot de motståndare som stått honom i vågen eller i sordna tider krånkt hans årelystnad, har han visat ett oådelt och oförsonligt agg, för hvilket ingen ovån var för hög och intet offer får lågt.