Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1852, sida 3

DtöCKHOAmS DrS dn GM TOooruårIl 1604. Efter de prisförändringar, som för ett par postdagar sedan intråffade för vissa importartiklar och den jemnare afsättning som då började gifva sig tillkånna för syllande af landsortsbehofven, har sedan dess ingen lifligare loco-omsåttning varit förspord i andra artiklar ån spanmål, som dock ej har fyllest så god afgång som vid förra postdagen, och utan att hår magasinerade partier af utlåndsk skörd ånnu ådragit sig någon synnerlig uppmårksamhet. Medan vi hår tala om spanmål, kan det vara skål att något nårmare se till hnruvida det senast gängse ryktet, att importstsllen å spanmål kunde komma för en del afinnevarande ärs seglationstid att upphåfvas, innebär någon sannolikhet. Främst bör man då ihägkomma, att tullen för införseln af utlåndsk säd, enligt beslut a! stånder och regering, uteslutande anvåndes till undsåttning för af missvext eller sådesbrist blottstållde provinser, och tullfrihet skulle då hafva den verkan att just de delar af landet, som åro mest i behof af spanmål, skulle beröfvas en god del af de undsätt ningsmedel, som statsmakterna tillförsåkrat dem, och som för den förväntade importen i år torde uppgå till minst 300,000 rdr. En dylik summa skulle för nu behöfvande provinser vara en god och måhånda tillsyllestgörande bjelp, och det synes tillochmed ej ens kunna vara betänkligt att nu genast ur statsmedel förskjuta några större belopp på denna inkomst, som en stor del af landets handelscorps genom ansenliga införskrifningar af spanmål hår tillförsäkrat undsåttningskassan. Men besinnar man nu vidare, att tulloch dermed sammanhängande införselafgifter endast utgöra omkring 1 rdr 12 sk. bko pr tunna råg, 47 sk. pr tunna korn och 2 rdr pr tunna hvete, så visa sig dessa afgister å andra sidan alltför obetydliga för att medgifva någon sårdeles nedsåttning i priserna å bröd och mjöl, och når allt kommer omkring blir det ej allmånheten, utan en och annan importör, som skördar den husvudsakliga vinsten af en tullfrihet, som väl egentligen borde medföra någon fördel för allmänheten. Det bör nemligen ej lemnas ur sigte, att största delen af den utrikesimport, som under årets lopp kan komma i fråga, redan år kontraherad och för det mesta på leverans försäld till spekulanter eller konsumenter inom landet, hyllka naturligtvis betalt sådana priser som kalkulerats med och ej utan tull. Följaktligen har, som ofvan sagt, säljaren och ej köparen någon fördel af tulliriheten. Men lässer mon nu hårtill, att dylika oförutsedda föråndringar af tullförfattningarne verka rubbande på aslärslirvets sång och alstra farhågor för aslärsföretag i framtiden, nåden må då vara så stor som helst, Så synes. efter vanligt mennictet 5 oa oc okål förbanden för osannoliketen al det senaste ryktet om förestående tullfrihet å införseln af spanmål, att det knappt förtjenar mera afseende ån alla de historier om pränvinsbränningsförbud m. m., som under den senare tiden satts i omlopp. Man kan slutligen vara fullt förvissad, att handeln lika litet nu som vid något föregående tillfälle förnekar sin natur att skaffa tillgång der sådan fattas, och det år måbånda snarare troligt att den i detta afseende, och betråffande spanmål, hemtar mer ån mindre, ån som behöfves Men för att handeln skall kunna fylla sin vigtiga och hår i landet stundom nog litet vårderade kallelse som sig bår, år det af nåden att den får verka i ro, och utan tvifvel har åfven regeringen mer ån vål insett detta. Innan vi nu gå öfver till en vanlig berättelse rörande prisnoteringarne på stället m. m., kunna vi ej neka oss nöjet af att fästa uppmärksamheten derå, att sednaste underrättelser från England, beträffande trävaruhandeln, äro om möjligt mera lofvande än nägonsin tillförene, så att all anledning är förhanden till en