Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1852, sida 2

svårt att med någon såkerhet komma fram i denna öfversvåmmade trakt, der vågar och stigar voro otydliga och nåstan omöjliga att passera. Andres sjelf liknade stöfvarehunden, hvars lukt förstöres af dagg eller alltför stor torka; han visste icke hvilken riktning han skulle följa. Det gick icke båttre med ryttare-kolonnen, som mödosamt slåpade sig fram i de två vågvisarnes spår. De hvilka redo srämst, funno dock ännu någorlunda sast mark vid håstfötterna; men sedan den blifvit genomåltad och upptrampad, återstod får dem som kommo efter ingenting annat ån dypålar, i hvilka håstar och ryttare knappt kunde bana sig våg och ofta blefvo sastsittande. Enligt de upplysningar som Andres inhemtat, skulle man följa riktningen mot Öster; men otillgångliga moraser hindrade tåget att gå denna våg; man vånde således om och manskapet förlorade modet. Berrendo red tyst jämnte Stöfvaren, som, mörk i hågen och villrådig, lyssnade till en aflågsen flods dofva brusande, utan att kunna se den, emedan en tåt skogsstråcka dolde den. — Vi åro i grannskapet af en flod, det kan ett barn förstå, sade han; men hvad det år för en flod, det måste vi båda bort att undersöka. Kom med mig, Jjag behöfver din bjelp, ty det förefaller mig som om Gud