Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1852, sida 2

—— ——w —p —— — tiltalade honom. visste jag nåstan allt hvad jag önskade. Hår, god vån! sade jag till honom, jag år skickad som kurir till kommendanten i Fort-Villegas med en rapport, som handlar om lif och dåd; min håst år aldeles utmattad, och en knippa af den hår klöfvern skulle återskånka honom krafter, så att jag kan uppnå min beståmmelsort redan i natt; hvarom icke, så blir fåstet intaget. — Jag anade vål det svar jag skulle få. — Spöket sade, att min håst skulle komma mycket hastigare fram om den erhölle soder på ett annat stålle, — ty klöfvern hår vore grön och våt af natt-daggen. — Det år bra! sade jag och tillade: nu tager jag en dumboms hatt med mig. I detsamma knep jag maskeradhatten af hans hufvud, och han hade ånnu icke hemtat sig från sin bestörtning, då jag redan galopperade hit för att ösvertyga er, att det nattliga spåket icke år något annat ån en menniska, som år betald för att förgifta klölverfålten i insurgentposternas granskap. Inom en timme skola vi få erfara i hvad tillstånd den håsten år, som åtit sin portion af fodret. Utgången bekråftade i hvarje hånseende Stöfvarens utsago. Det stackars djuret uppgaf anden under håftiga krampryckningar, och