orten, någon dag i September sistlidet år, de unga Nimrods-sönerna till ett förnyadt fålttåg mot den obehagliga fienden. De ifriga jäsarne drogo ut tidigt på morgonen och anlände efter några timmar till björnens öfversnöade ide. Intet enda spår i den nysallna snön tillkånnagaf, att djuret lemnat sitt gömställe. Medan nu jägarne på doktorns uppmaning höllo sina gevår skjutsardiga, tillstängdes af det öfriga manskapet idets öppning med jernstänger och tillstoppades fullkomligt medelst tjocka tåcken. Ett pumpverk riktades derpå in uti idet genom en för detta åndamål lemnad Öppning, och genast derefter begynte Dr. Pegot den groteska operationen att — chloroformera idets innevånare. En stund derefter, då han trodde sig kunna vara Öfvertygad, att det anvånda medlet åstadkommit den åsyftade verkan, låt Dr. Pegot åter öppna ingången, och snart varseblef man den or rligt liggande och i djup sömn fallna björnen. Sofvaren framdrogs nu ur sitt gömställe och sastbands på en bår. I ordnade leder bar man det besynnerliga bytet till staden, under det man sökte hindra den sefvandes uppvaknande genom en flaska chloroform, som bands under hans nåsa. Sent på aftonen ryckte segervinnarne triumserande in i staden; i spetsen gick Dr. Pegot, derpå bårarne med bytet, och på båda sidor jägarne. Processionen styrde kosan till rådhuset och öfverlemnade det sofvande vilddjuret åt stadens fåder till vidare förvarande. Ett fångelse mottog snart sofvaren i sitt sköte, och följande morgon vaknade han vid sidan af en ung björnhona, som kort förut blifvit fångad af några modiga herdar, och hittills varit dömd till en sorglig ensamhet. Justie-milien på 1700-talet. Når domprosten i Westerås, dokt. J. M. Fant vistades i Stockholm, umgicks han mycket med en Torpadius och en Brandel. Deras olika politiska tånkesått föranledde åtskilliga små tvister dem emellan, men hindrade dem icke att vara vånner. Fant hårde till hofpartiet, Torpadius var patriot (såsom den tidens liberala kallade sig), och Brandel skåmtade med begge. Vid ett tillfålle då de gemensamt togo sig några förfriskningar, söreslogo de, efter hvarandra, följande skålar: T. Skål för dem, som årligt tånka, som ta Sverige i försvar, och som icke vilja skånka alltihop åt kåra Far! F. Skål för dem, som redligt tänka, och som såga utan krus: Husbondes rått får ingen krånka, han år herre i sitt huslB. Skål för dem, som aldrig tånka, utan såga alla dar: -Bröder, låt oss litit jemka och gå halsva vågen hvar!A —— F—— I