Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 2

— Hade jag endast tid, så skulle jag nog följa det i hälarne, om det också vore en luftande; men att uppehålla sig hår, vore att lida skeppsbrott i hamnen, ty snart se vi Tehuacans torn glänsa i mänskenei. Andres steg åter till häst, och de resande redo hastigt vidare för alt återvinna den förlorade tiden. Stöfvaren? iakttog djup tystnad och tycktes försjunken i djupa tankar. — Tror ni då icke på det nattligas pöket-.? frågade Luz. — Ah, det år ett spöke af kött och ben liksom vi; håstarna visade icke den minsta söskråckelse då de sägo honom, och det säger man att djur alltid göra, når de se nägon från en annan verld. Men hvad gjorde han der? — Kors, för tusan! han slog klöfver, sade Berrendo. han utförde sitt eviga sörsoningsverk. Såg du icke hans spanska fjåderhatt af samma utseende som de man brukade för tre hundrade år sedan?