Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 1

ravan, uppsände Luz en varm tacksamhetsbön till himlen. I trots af sina hämndönskningar, båfvade likvål mulåsnedrifvaren då han såg dem uppfylda; ty den skråck, som namnet Spanior injagade hos de de flesta kreoler, var då för tiden så stor, att mulåsnedrifvarne icke begrepo huru man vågat angripa vicekonungens soldater. Anföraren för mulåsnetåget bad derför också med sammanknåpta hånder de resande att skynda sig åstad ju förr desto hellre, på det man icke skulle beskylla honom att hafva varit i deras sållskap. Då han dessutom icke kunde gifva de upplysningar man våntat af honom, så kostade det Andres ingen möda att fogade sig efter denna kujon, som snarare tycktes färdig att uppträda som vittne emot honom, ån att tacka för den håmnd han fått. Han red således sin våg och åtföljdes snart af sina reskamrater och fråmlingen, som var Engelsman och hette Robinson. — Tack! sade denne till Andres, Ni har har gjort frihetens sak i ert sädernesland och general Teran en vigtigare tjenst ån ni sjelf kan ana. Efter den i så hemlighetssalla uttryck yttrade tacksågelsen, iakttog fremlingen en obrottslig tystnad. Sedan de rest några mil långre, varseblef man i månskenet husen i