Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 1

aro i provinsen Valladolid, och det var då för tiden ingen lått sak att, i sållskap med tvenne fruntimmer eller med en fora handelsvaror, resa de två hundra franska milen, som skilja dessa ståder från hvarandra. bet var en lång och farlig fård. Oberåknadt att hvarje bevåpnad Mexikanare utsatte sig för att af Spaniorerna blifva behandlad som insurgent, d. v. s. att utan vidare process eller omståndigheter blifva hångd i det första och båsta tråd, som fanns vid landsvågen, så voro fredliga resande, mulåsnedrifvare och handlande blottstållda för tusen ledsamheter och utsugningar. Medelst sin kommunikation med Puchla och andra ståder led provinsen Oajaca den tiden mera ån någon annan provins. De spanska korpscheferne begagnade sig af den sörevändningen, att de skulle tjena till betåckning för de resande, för att tillåta sig de skåndligaste missbruk. IIvarje besåst pass, hvarje liten skans var en tullstation. Man måste ej allenast efter onförarens nyck betala stora penningesummor, utan gamla lånsråttigheter voro åter införda, och de vilda krigarne tvekade icke att göra den starkares rått gållande, tillochmed mot värnlösa fruntimmer. Våra resande måste mången gång beqvåma sig att göra långa omvågar för att undvika de spanska posterna, och hade icke den sluga