Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1852, sida 2

att man icke hann varseblisva en oerhörd pelaresal af rent saltpetter i droppstenssormi. För dem, som öfverallt sökte materialier till förfårdigande af krut, var detta en himlens vålgerning; försigtigheten bjöd dock att skona dessa naturliga pelare, hvilka utan tvifvel tjenade till stöd för grottans hvalf, och Don Ramon såg sig nödsakad att tillgripa andra medel. Ett tjockt lager af gödsel betåckte jorden; Don Ramon låt öfvergjuta den med svafvelblandad tjåra och såtta eld derpå. I hela fjorton dagar brann denna eld och dödade alla de gåster, hvilka huserat derinne; men då elden slocknat var också den kloka partigängaren herre ölver ett otillgångligt smyghål, der två tusen menniskor beqvåmt kunde uppehålla sig, och hvars med saltpetter måttaI de jord rikligen försedde honom med krutets sörnämsta beståndsdel. Fyra gjutugnar uppsördes och sattes i verksamhet, formar för kanongjutning tillverkades, och just då nya hjelpmedel skulle utgå ur jordens sköte, hade de tvenne ålventyrarne inträngt i grottan. Don Ramon sökte, ehuru förgäfves, öfvertala först Andres, sedan Berrendo, att taga tjenst hos honom; ingendera hade lust att gå in derpå. Såsom skål för sitt afslag föregåfvo de, att general Don Ignacio befallt dem återkomma. Solen stod ännu högt på himlen, då de ä0