Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1852, sida 2

Ehuru Berrendo kände Don Ignacio mycket väl, måste han dock sedan tillstå, att han aldrig skulle hafva igenkånt Don Ramon på likheten med brodren, och detta gaf honom en ännu högre tanke om Andres skarpsinnighet. Då nu de två åfventyrarne, såsom såndebud från general Rayon, erhållit fritt tilltråde, hade man underråttat dem om de omståndigheter, som föranledt Don Ramons försvinnande. För en månad sedan var grottan vid Pucuaro endast bebodd af sådana gåster, Som vanligen välja mörkret till sin uppehållsort. Händelsen hade då ditsört en af Don Råmons folk, och denne man hade, liksom Berrendo, blifvit försärad af ohyggliga ljud, som tycktes komma från vilda djur. Då Don Ramon erhöll kånnedom om denna upptåckt, in såg han genast hvilken stor fördel det skulle vara för honom att åga denna grotta, der det måste finnas ösverslöd på saltpetter, hvaraf han var i behof, och derför hade han vidtagit alla nådiga mått och steg, för att göra ingångarna rymliga. Sjelf gick han dit ned, åtföljd af några man, försedda med bloss och yxor; men knappt hade de intrådt i grottan, förrån en ofantlig svårm af flådermåss, uppskråmda af den ovanliga upplysningen, kastade sig öfver 2 blossen och släckte dem, dock icke så hastigt, I